Sjukhuset del 1

Hemma på permissionen hade vi fått instruktioner om att koppmata henne. Hon tog inte bröstet. Det skulle vi göra varannan timme. Vi fick alltså väcka henne för att äta. Det gick ju inte bra. Sen ryckte hon hela tiden, så det var jättesvårt för henne att äta. BB på väg kom på besök o instruerade mig om amningen. Elisabeth grät hela tiden. Hon var jättekänslig för att man tog tag på hennes huvud för att föra det till bröstet. Hon ville inte amma ju!! Men barnmorskan var övertygad om att hon till slut skulle lära sig. Jag lät mig smittas av hennes positiva inställning. 
 
Nu var det dags att åka till sjukhuset på ett återbesök o bli utskrivna, på vår 8:e bröllopsdag :-) Men nej, hon hade inte gått upp i vikt tillräckligt och man ville ha oss kvar, sätta in en sond i näsan för att hon skulle få krafter o lära sig amma. Jaha, tänkte vi. Javisst, jag ville få hjälp med amningen. Tyckte att det var skönt att hon skulle få i sig mat o slippa koppen, vi spillde bara ut allting då hon ryckte hela tiden. Men Andreas var smartare än jag. Han hade lagt märke till att hon inte hade mororelfexen, när barnet gör ett famntag för att inte falla bakåt. Hon hade inte ens gripreflexen. Det var också andningen till att läkaren inte ville släppa oss, men det visste inte jag. 

 
Nästa morgon, när vi fick besök, tog sköterskan ut Elisabeth för matningen så att vi kunde umgås med våra vänner utan att störa Elisabeth. Men hon dröjde o dröjde. Till slut kom hon tillbaka med Elisabeth o sa att hon hade observerat att hennes ryck var misstänkt regelbundna o skickade efter läkaren som tittat på henne. Ett akut EEG blev beställt. Jag visste inte ens vad det var för något. Tänkte att det var fantastiskt vad mycket hjälp vi får. Andreas var tvungen att åka iväg den dagen. Jag ringde honom o berättade glatt att de skulle undersöka henne med ett EEG. Han anade oråd direkt. Jag fattade inte varför...
 
 
Läkaren kommer med svaret. Hon har nedtryckt hjärnaktivitet. Jaha. Vad betyder det? Det här är alltså vanligt hos för tidigt födda barn. Men hon hade ju gått över tiden, sa vi. Ja, de ryck ni har sett är epileptiska anfall.... 
 
En bomb släpptes precis ner.... 
 
 
 

elfmom.blogg.se

Ett försök att gå vidare efter min dotters bortgång. En berättelse om en flickas hårda kamp mot en obotlig sjukdom och hur det varit att vara hennes mamma. Till minne av min älskade Elisabeth 💗28/2 2013- 💔20/2 2017

RSS 2.0