Får sms att Elisabeth inte orkar gå till förskolan idag heller. Känslan att allt inte står rätt till. Önskar vi kunde få bo tillsammans igen. Så att jag kan hjälpa till, stötta min dotter och hennes hjältar, assistenterna, våra vänner, Elisabeths armar och ben. 

Känslan av ångest inför att ta på henne korsett och knappt få plats med henne i famnen för att hon börjar bli för lång, hon blir för stel, som att försöka ha en skyltdocka i knäet. Oron inför cpup:n (då man mäter rörligheten i leder) pga att vi inte alls kommit upp tid i användning av ståskalet, korsetten eller handskenorna. Vilket får följden av att hon blir stelare o stelare. Refluxen som gör att det enda du kan göra med Elisabeth är att ha henne sittandes. 

Svårt att hålla negativa känslor och rädslor borta en sån här dag. Det är bara det. Ofta händer det på soliga fina dagar. För att jag önskar att jag kunde ta ut henne till lekparken och låta henne leka. 

Den här människan. Bästa syster man kan önska sig. Vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne.