Livet efter dig

Att titta in här efter så lång tid.. Velat skriva länge, men skjutit upp det. Velat vänta på den rätta inspirationen, men när den infunnit sig har inte orken eller tiden gjort det. Men nu gör jag det trots att jag vill lägga ner huvudet efter en lång härlig, dag.


Min strategi är att hålla mig så upptagen som möjligt. Att göra saker för andra är min bästa medicin. Tjänsten, mötena, vännerna. Det enda som lindrar. Inte så bara, vill jag säga. Det är verkligt. Det kopplar alltid tillbaka mig till verkligheten. Ner på jorden. Men gör mig också sprudlande glad för framtiden. 

Smärtan och saknaden följer mig som en trogen vän varje dag. Den svindlande tanken på att Elisabeth är min dotter. Bebisbulan känns fortfarande i min handflata. Känslan av hennes mjuka kind.

Jag har börjat som kontinuerlig hjälppionjär, och det känns fantastiskt. Att bli pionjär har varit min dröm och mitt mål sedan tidiga tonåren. Att få satsa på det nu när vi har så fina verktyg, så otroligt utbildande möten och att leva i så spännande tider är en förmån utan dess like. 

Det uppehåller mig när sorgen gör sig till känna varje dag, speciellt morgon o kväll, när jag ser henne överallt. Tanken svindlar när jag tänker på hur hon skulle vara som en frisk fyraåring. Något jag alltid har svårt att bestämma mig för är vilken frisyr hon skulle ha😂 Långt eller kort, tofs eller utsläppt? Vilka miner skulle hon ha? Mina eller Andreas? Jag ser mycket mina ögon i henne. Uppspärrade, entusiastiska ögon som jag sett i mina egna barnbilder. 

Jag har börjat tycka om blommor på senare tid. Även fått upp inspiration till att rita porträtt. Att måla och ta mer bilder. Men att ta det till nästa nivå. Får se om jag vågar. 

Jag känner mig så bräcklig på många plan. Ibland tar mina tankar över helt. Det är som att de tar min hjärna som gisslan och jag känner mig helt maktlös. Då säger en trogen vän till mig: Våga släppa taget helt om dina tankar. Det är det som är tro. Att kasta sin börda på Jehova. Och sedan göra det igen. Och igen. Och igen. 

Livet efter dig - saknad, ilska, tro, hopp, vänner, tjänst, konst, studier, massor av böner, väntan, förtvivlan, hopplöshet, inspiration, längtan, kärlek ... 

Sedan kommer du tillbaka igen. Älskade pluttan, lillfisen, kokosnosen, kokodatisen Titiin, lilla Bettan, Bibi och inte minst Zizi ... 

elfmom.blogg.se

Ett försök att gå vidare efter min dotters bortgång. En berättelse om en flickas hårda kamp mot en obotlig sjukdom och hur det varit att vara hennes mamma. Till minne av min älskade Elisabeth 💗28/2 2013- 💔20/2 2017

RSS 2.0