När solen skiner känner jag hopp, ett hopp om att livet är värt att leva. Att jag har potential för så mycket glädje och upplevelser. En sak jag verkligen känner ett så stort obehag inför är att inte ha en klar plan för dagen. Det finns en rastlöshet i mig som kommer ifrån min barndom. Att inte ha något att göra. Ingen riktning i livet. Det finns en djup sorg i mig över det. Den sorgen kommer fram oftast på soliga dagar. Jag har nog längtat ut många soliga dagar i min barndom. Tittat ut genom smutsiga fönster och önskat att vi kunde göra en utflykt... Min mamma led av depression när jag växte upp. Hon gick igenom en mycket jobbig process som jag nog hade svårt att ha empati inför. Jag minns hur hon låg i soffan och sov. Det sätt jag värderade mig själv på var hur "nyttig" jag varit. Hade jag städat, gjort disken, städat hallen innan pappa kom hem, så var jag en duktig flicka. Det jag egentligen hade behövt var att lära mig hantera mina känslor. Få prata strunt. Det som barn gör innan de berättar vad de egentligen känner. Följden var att jag hatar städning och har haft jättesvårt att motivera mig själv, och därmed föraktar mig själv och identifierar mig med en latmask. Det som gör mig glad är när man sitter i soffan med en kopp varmt och pratar om verkliga känslor. Grejen är den att jag också har fått lära mig att leva genom andra människor, i stället för att leva genom mig själv. Härom dagen sa jag till mig själv: Nu ska jag ta en promenad med mig. Jag beslutade mig för att alla känslor som skulle komma upp under den promenaden var viktiga och värda att lyssnas på. Att se mig själv som ett medvetande i stället för alla de där negativa sakerna som latmasken, den behövande, den ledsna, den sorgsna. Inte att de där känslorna ska grävas ner eller förminskas och bagatelliseras. Utan i stället observeras, upplevas och släppas iväg. Kan jag ge mitt hjärta lite kärlek? Öppna upp bröstkorgen? Släppa järngreppet om mitt hjärta? Släppa oron i ögonen. Låta ljuset inom mig lysa? Jag tycker om beskrivningen att vi är stjärnstoft klädda i hud. Jag besitter ett ljus inom mig. Det ger mig hopp.