Har kommit i en mycket otydlig period i sorgen. En bit av henne försvinner varje dag... 

Har aldrig varit i Berthåga förut. Visste inte hur området skulle se ut. Jag följde skyltarna. Ju närmare jag kom, desto känslosammare blev det. Tårarna kom utan att jag kunde hejda dem. Hulkningarna också. För att jag försökte hejda. Det var ju läskigt att komma första gången. Två månader efter att hon satts ner där. I två månader har jag försökt båda upp modet att komma. 

Det var jättefint där. En liten damm. Några parkbänkar. Det satt en man där. Jag var alldeles för ledsen för att ta kontakt med någon. Försökte hålla tillbaka snyftningarna och de tunga andetagen men det gick inte. Jag bara vände och gick vidare. Efter en stund kommer han o möter mig och säger vänligt att det är ledigt där nu. Han förstod ju precis. Det märktes att han var van. Kanske kan jag också bli öppnare efter några gånger...

När jag väl satt där ensam så hade jag det svårt att bara slappna av o ta in var jag var. Jag var rädd att bli avbruten igen av någon. Men till slut kunde jag höra fågelkvittret. Men jag märkte att jag sökte efter den exakta platsen där hon kan ha lagts ner och insåg att det kändes väldigt jobbigt att inte veta var det var. 

Att acceptera att hennes kropp inte längre sitter ihop. Att den är upplöst. Hennes hår, hennes lilla bäcken... 

När jag satt där tänkte jag på min mamma. Att hon faktiskt också bar på Elisabeth i magen. När hon var gravid med mig så fanns Elisabeths ägg i en av mina små mini-äggstockar. Tänk vad vi hör samman.

Har min fjärde menstruation sen hon gick bort. Vet inte varför jag räknar dem. Är som att jag sörjer de förlorade äggen. De som kunnat bli hennes små syskon... 

Kommer plötsligt på att de är en måndag. Idag för exakt 15 veckor sedan. 105 långa dagar...