Jag visste inte att du skulle dö den här dagen. Då skulle jag aldrig ha åkt iväg...

Du förde en kamp de sista dagarna utan att jag visste om det. Inte visste jag att dina hjärtslag var räknade. Du var obekväm och klagade. Bara famnen, bara famnen. Trött. 

Du fick feber i söndags kväll. Dina ögon rullade bakåt. Nåt var fel men jag ville ha is i magen och ge dig Alvedon under natten. Febern var kvar på morgonen. Vi packade din väska. Måste äta frukost först. Åkte in vid 9. Fullt på akuten. Jag höll dig i mina armar, väntade 5-10 minuter. Tittade på barnen omkring mig. Ingen såg sjuk ut. Minns att mammor tittade på dig. Du klagade lågt, var helt utslagen i mina armar. Jag var avtrubbad. Så van vid att du var sån. Men andra kunde nog se det jag inte längre såg. 

En sköterska tog ett stadigt tag om mig medan jag bar dig och ledde mig ömt mot akutrummet, det bäst utrustade rummet på barnakuten, rummet där du skulle dö... 

Jag blev lite förvånad, för så hade inte någon sköterska gjort förut. Jag tänkte att hon var ny och hade lärt sig att stötta mammor så, att det betyder mycket att vara fysisk i en akut situation. Bara det att jag fattade inte att det var akut. Jag behövde inget sådant stöd. Men tyckte det var vänligt. 

Väl inne på rummet blev det snabbt fullt med personal och läkare. Man började utreda, ta blodprover, ställa frågor. Jag var lugn. Men Elisabeth var iskall om händer o fötter. Det hade gått snabbt. Minns inte så mycket mer än att Andreas dök upp vid 10 snåret. Man ville ta en infart, men ingen lyckades. Man beslutade sig för att ta en akut infart i benet. Usch usch usch. De tog fram en liten borr och jag stålsatte mig med Elisabeth i famnen och då kom tårarna och paniken. Väntade på Elisabeths smärtreflex. Men hon rörde sig inte en millimeter. Hur är det möjligt, tänkte jag. 

De sprutade in antibiotika, ringacetat och salter. Elisabeth var uttorkad och hade dålig cirkulation. Vid 11:20 började hon äntligen få upp värme i händer o fötter. 

Skönt, tänkte jag. Nu kan jag lämna över henne till pappa, så kan jag åka till min brukare och ta henne till Fyrishov för hennes vattengympa. Jag hade så dåligt samvete för att jag blivit en sämre assistent, så överbelastad och kunde inte ställa upp extra, blivit sjuk oftare och behövt vabba en hel del. Så jag ville göra mitt bästa. Som så många gånger förut lämnade jag Elisabeth i förtroende hos pappa assistenten och läkarna. Läkaren hörde att jag planerade att åka till jobbet. Och han måste ha tyckt att det var ok, för situationen verkade vara under kontroll...

Jag åker till jobbet, lugn och sansad. Tänkte extra på att vara professionell och inte belasta min brukare med mina privata bekymmer, även om hon med sitt stora hjärta var bekymrad för min skull. Vi båda tyckte att det skulle vara en bra grej för mig att göra lite vattengympa och ta hand om mig själv. På badet lade jag mobilen i skåpet på ljudlöst för att inte attrahera tjuvar. Jag var helt trygg och lugn. 

Första delen är vi i stora bassängen. Sedan skulle de vara i varma bassängen och göra avslappning, men jag erbjuder mig att gå o duscha så att jag är klar och kan hjälpa henne när hon skulle duscha. Men hon tyckte jag skulle unna mig varma bassängen. Jag gick med på det. Det jag inte visste var att det skulle vara Elisabeths sista 30 minuter i livet. Nere i det varma vattnet började jag be till Jehova för Elisabeth och tog mjuka, djupa andetag till den vackra musiken medan gruppen följde instruktören igenom rörelserna... I slutet av det passet slutar Elisabeths hjärta att slå inne på akutrummet...

Vi gör oss i ordning och tar god tid på oss. Konstigt. Väl inne i bilen innan jag börjar köra ber jag henne om lov att få titta i mobilen om någon sökt mig. 8 missade samtal och flera meddelanden. Jag ringer assistenten. Hon säger att Elisabeth fått hjärtstillestånd. Jag börjar gråta. Men tar för givet att de hjälpt henne ur det. Får Andreas på tråden och säger att jag kommer så fort jag skjutsat hem Birgitta. "NEJ DU KOMMER NU!" Jag skakar och Birgitta frågar om jag orkar köra. Jag lovar henne att köra lugnt och sakta. Jag säger att vi åtminstone haft en underbar vecka tillsammans, Elisabeth och jag, men tror inte en sekund på att det är den sista. När jag parkerar och stiger ur börjar jag springa. Möter Andreas och Amanda utanför rummet och är helt koncentrerad på att fixa någon som kan skjutsa hem Birgitta. Ber Amanda göra det. Hon såg låg och nedtryckt ut. Andreas försöker få min uppmärksamhet. När jag kan släppa Birgitta går jag in i rummet. 

Massa folk. Elisabeths kropp hoppar upp och ner på britsen. Läkaren ser mig och gör en svepande gest som signalerar teamet att avsluta upplivningsförsöken. 

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEEEEEEEEEEJJ!!!!!!!!

AAAAAAGGGGHHHH!!!!!!!!