Värkarna började på Willys kl 19.30 den 27/2 2013. Hon hade gått över tiden 9 dagar. Inom 20 minuter hade jag fått fyra kraftiga värkar. Vi åkte hem o jag skrev till familj o vänner att det var dags. Jag bad min man att göra en smörgås. Och så var det bara att andas o jobba sig igenom smärtan. Jag fick väldigt snabbt ont i ryggen. Kunde inte få i mig vare sig mat eller dryck. Vi ringde min mamma sent på kvällen och bad henne komma över. Hon skulle vara Andreas backup på förlossningen. Vid 02 orkade jag inte mer och vi gjorde oss i ordning att åka till förlossningen. Vid första kollen var jag öppen 5 cm och fick stanna kvar. Kl 05 kom doulan som var ett fantastiskt stöd! Hon masserade mig outtröttligt! Jag kände mig så svag, hade ju inte fått i mig någonting, jag spydde upp allt. Vid 8-tiden fick jag nog o bestämde mig för att sova o ta dropp för att få i mig nån vätska. Värkarna avtog på beställning o jag fick vila. Men vid 10 hade jag inte öppnat mig mera. Blev pressad att ta en epidural, vilket jag inte ville. Men började bli desperat. Kände att jag inte hade något kvar att ge. Då var doulan fantastisk o sa: "Joodå, du har mycket kraft kvar, tro mig!!! Du har ju inte ens provat lustgasen än!" Alltså det hade jag glömt bort! Vi bestämde oss för att ta värkstimulerande dropp o jobba med lustgasen. Då fick jag massor med energi från jag vet inte vart! :-) Lustgasen var himmelsk! Kändes ända ut i fingerspetsarna! Och snart var jag öppen 10 cm och började krysta o krysta. Jag krystade i två hela timmar. Varför gick det så långsamt? Varför kom hon aldrig ut? Krafterna tog slut igen. De såg att jag kämpade som ett djur. Till slut beslutade man att dra ut henne med sugklocka. Tyvärr. Det var inte vad jag hade önskat, men just då ville jag bara få hjälp. Det var skönt att veta hon snart skulle vara ute. Efter tre dragningar kom hon upp, blå, blöt o alldeles varm. Mina första ord var: "Vad är det här?" 

Faktum är jag inte hade kontakt med henne någon gång under förlossningen. Jag fattade ärligt talat inte att jag höll på att pressa ut en unge. Jag var djupt i förlossningsvirveln och var bara koncentrerad på att jobba jobba jobba jobba. Då när hon väl var uppe på mig fick jag en chock! (Jag har läst om några som är för att inte lägga barnet direkt på mammans bröst, utan lägga det bredvid så att både mor o barn får en chans att hämta andan och bekanta sig med varandra, så att mamman får ta upp bebisen själv o på så vis beslagta det, att den är hennes. Med tanke på min reaktion så kanske det skulle passa mig.) Det var när hon började kvida som mina känslor kom o jag började störtgråta. Lilla raringen. Vilken grej!!!!! Wow!!!

Jag lade märke till på natten att hon var extremt lättstörd. Och slapp, men spänd på samma gång. Andades jättefort. Tänkte att det kanske var sugklockan som hade stressat henne. Hon var ganska ryckig också. Men det är väl normalt, tänkte vi. Omogna bebisrörelser säkert.

Dagen efter går vi på kontroll på BB. Det beslutas konstigt nog att vi ska ner till neonatalen eftersom man misstänker en infektion pga den snabba andningen. Men hon är ju inte sjuk, tänkte vi. Jaja, man har inte mycket att säga till om på sjukhuset...