April var tungt och hemskt deprimerande. Jag förstår inte hur vi tog oss igenom det. 

Det var inte särskilt lätt att be om hjälp. Hade behövt bara lämna henne ifrån oss en dag och någon annan kunde ha matat henne . Men vem skulle vilja ta på sig ansvaret att mata med spruta? Tänk om hon får kramper? Tänk om hon drar ut sonden med fingrarna? Medicinerna? 

Det var helt enkelt inte lätt att be om hjälp, vill jag belysa. Men då kom min räddande ängel klädd som min mamma.  Hon alltså.... 

Mamma och min syster överraskade oss en dag när vi satt hemma hos vännerna i granngården och det var första gången min syster fick träffa Elisabeth.  

De erbjöd sig att ta hand om henne på natten åt oss och det var absolut himmelskt att få sova ensamma första gången sen hon föddes. 

I maj flyttade mamma hit till Uppsala och vi började ta hand om henne tillsammans. Hon sov med henne, pussade på henne och klädde upp henne. Sjukhuset var så varmt att vi inte klädde på henne nånting utom blöjor. Jag kände ingen mening med nånting.  Hennes gosedjur och leksaker kändes totalt onödiga. Men mamma pyntade hennes säng och klädde upp henne i fina kläder och var så stolt över sitt barnbarn. 

Även om det var skönt för mig så kände jag mig så värdelös för min dotter. Jag kände det som att det enda jag gjorde var att bära henne i nio månader. Men min mamma kändes som hennes riktiga mamma. Den som älskade henne ovillkorligt.

Mamma var alltid väldigt tydlig med att jag var Elisabeths riktiga mamma och att ingen kunde ta min plats. Det tog mig drygt ett år innan jag kunde känna och tro på det själv.