Satt med min syster på Ikea över lunch och pratade gamla minnen. Hon berättade om första gången hon träffade Elisabeth....

Först lycka, kunde inte fatta att familjen fått en ny liten medlem. Hon o mamma erbjöd sig att ta hand om henne på natten så att Andreas o jag kunde sova tillsammans ensamma... Då på natten när hon hade Elisabeth i sina armar kom insikten o sorgen.... Elisabeths blick flackade och andningen var stressad och kroppen stel... 

Då var hon bara en månad påminde jag henne... Det kunde hon inte fatta. Elisabeth var aldrig en bebis. När man lider av en plågsam sjukdom så åldras man snabbare. Elisabeth fick bli vis på en gång, lära sig att vänta in kramperna och parera dem. Kan inte säga att vi saknar bebistiden...

Idag känns som för första gången som ett barn. Busig, skrattar, sugen på livet... Tacksam för att livet blev så mycket bättre för henne... Även om hon fortfarande måste möta många plågsamma prövningar så upplever jag att hon möter dem mer som ett barn idag. Med skratt och lek mellan varven...