Är det bara jag som kan titta in i min dotters ögon och känna mig livrädd inför att jag inte vet vad hon tänker? Eller att jag tolkar allt till min egen nackdel? Det här fantastiska ansiktet, de djupa ögonen, den bestämda men frånvarande blicken. De väcker så många känslor i mig. Ibland önskar jag att hon kunde ha ett ordentligt gräl med mig, sätta mig på plats liksom. Så att jag kan respektera henne mer... Hennes blick är så otroligt mogen, så ibland har jag de mest komplicerade fantiserade dialogerna oss emellan i min egen inbillning, som om hon var en superintelligent tioåring. Men samtidigt är hon bara tre år... Hur mycket förstår hon egentligen? Ni vet hur man som förälder är strängast mot sig själv. Jag BORDE veta precis vad Elisabeth behöver. Jag borde ALLTID ha koll på vad som är MINA känslor och HENNES känslor. Jag borde alltid veta BÄST. Men det gör jag inte.... För mormor är hon en liten prinsessa. För mig är hon en liten men väldigt mäktig person som jag känner att jag måste stå till svars för. Varför är jag så sträng mot mig själv? Det gör ju henne otrygg, det vet jag. Det är tankemonster i mitt huvud. Vi utkämpar strider varje dag, jag och dem... Tänk om vi kunde sluta fred. Tänk om jag bara kunde låta Elisabeth vara tre....