Idag jobbade jag som assistent åt den kvinna som hade i två år tills Elisabeth kom. Trivs där. Det är så skönt att skingra tankarna där... Tänk... Då när jag väntade Elisabeth så hade vi inget vatten eller avlopp i vår stuga. Jag brukade duscha på gymmet efter jobbet. Hämtade vatten i dunkar på macken. Kissade i skogen... med en kula på magen, hehe... Det var tider det.... :-)) (Det var lite mysigt trots allt...) Jag åkte till Elisabeth efteråt på kvällen. Igår tog vi henne till akuten för att hennes förkylning varit så långdragen. Ville kolla att hon inte hade någon infektion eller så. De gav henne ventolin och då lugnade hon ner sig. Hon är ju så otroligt snabbandad. 51 andetag i minuten, räknade de till. Jag frågade läkaren varför det är så. För hon andas snabbt även när hon inte är förkyld. Hon svarade att det är hjärnan som styr andningen. Så det beror antagligen på hennes grundsjukdom att hon andas så snabbt. Följden blir att det tar mycket av hennes energi att andas... Ikväll mådde hon så dåligt. Andades som om hon höll på att springa och spände sig som en sträng i hela kroppen så att det knappt gick att ändra läge utan att göra henne illa. Hon grät tills svetten rann på pannan och kramperna avlöste varandra och jag visste nästan inte vad jag skulle göra. Tänkte på hur hon måste känna sig så rädd och maktlös. Skulle så vilja veta vad det är som stör henne. Önskar att det fanns en magisk skanner som kunde tala om för mig exakt vad som utlöser hennes "stressattacker". Är det magen? Eller är det refluxen? För de går liksom i vågor. Plötsligt blir hon lugn, andas långsammare. När hon sover andas hon ju lugnt. Så vad är det som spökar i hennes hjärna? Det förblir ett mysterium.