Non stop
Livet har rullat på o jag har rullat runt som en snöboll i nedförsbacke. Idag var jag tvungen att avboka allting och bara stanna hemma.
Ni vet hur trött man kan bli, så där trött att man blir deprimerad och inte kan sova och drömmer stress- och mardrömmar och man vaknar på morgonen och inte vet vilken dag det är eller vad som är inplanerat. Så sjukt mycket har det varit runt omkring. Det har egentligen bara varit vardagliga saker. Men det har varit helt utan paus. Jag har kanske en dags vila på typ 14 dagar. Jag pallar inte det. Så blir det efter såna här intensiva år. Har man väl varit på botten så blir ens utmattningströskel betydligt lägre. Men bara man lyssnar och tar en liten paus, så klarnar tankarna och man ser plötsligt allt bra som händer.
Som att vi helt vips har fått huset sålt!!! Kan ni fatta!! Vi som gruvat oss så mycket inför att vi måste slutföra renoveringen, förbereda för visningar och budgivning. Bara kostnaden för det är ju skandalös. Sen vet man inte ens om huset blir sålt och för hur mycket. Vi skulle ha fått vänta tills hela denna process skulle vara avklarad innan vi kunde leta efter vår nya bostad. Under tiden har vi behövt styra upp hela assistansen med uppdateringar och en noggrannare rekryteringsprocess. Vi bara fattade inte hur vi skulle kunna ta oss igenom allt detta på bara några månader. Och nu fann vi ett underbart gulligt par genom gemensamma bekanta, som länge drömt om ett litet hus på landet att renovera. Snickare och allt.. Alltså, tack gode Gud!!! Vi skrev på kontraktet igår och idag har vi lagt bud på en lägenhet. Det rullar på, och vi är vid gott mod.
Igår blev jag lite sorgsen, över att lämna huset. Konstig känsla att någon annan kommer att kalla detta hus deras eget... kalla träden deras egna. Mina träd som jag älskar, som har varit min tillflykt, min tröst och källa till energi och inspiration. Här hittade jag min nya hobby - att fotografera naturen. Det finns inget vackrare, i min vardag, än solnedgångarna, den sprakande hösten, stämningsfulla vintern, spirande våren och den lummiga sommaren i Lena-Husby.
Samtidigt är vi stormförtjusta i de nya ägarna och det känns som att vi kan bli goda vänner. Vi kommer hemskt gärna erbjuda oss att komma över och hjälpa till i bygget. Kommer göra mig glad att se att denna plats får den kärlek och omvårdnad som det förtjänar.
Det hade varit orättvist av oss att prioritera husdrömmen framför vår dotter. Tänk när vi anlade avloppet sommaren 2013. Vi grävde för hand med spade ute i regnet med myggen i ögonen medan Elisabeth låg sjuk hemma hos mormor med epilepsi. Då såg vi verkligen inte meningen med att vara där ute, Jag bara tänkte: Vad gör vi här...?
Nu kommer vi snart att vara samlade igen. Även om jag längtar till det så är jag också nervös. Jag minns hur sönderstressad jag var när Elisabeth alltid var hemma, och hennes assistenter. Jag tog aldrig paus då heller. Ni som läst tidigare inlägg vet att jag skrivit om det dåliga samvetet man har över att någon annan tar hand om ens barn när man ändå är hemma. Jag gick in till henne vid minsta pip, oroade mig alltid över att hon var uttråkad, kände alltid skuld över att jag inte orkade göra livet roligare för henne. Jag kommer ändå inte kunna fly från att ta tag i de här känslorna och släppa rädslan över att inte räcka till.
Jag kommer att klara det. Ett steg i taget...
