Nu har vi äntligen flyttat ut ur huset! Visserligen har vi ännu inte flyttat in i nya lägenheten, men ändå!! En milstolpe.. 

En bild från slutstädningen av huset:

Pga att det har dröjt med att få tag på hantverkare till lägenheten har vi fått jobba undan själva och då tar det mycket mer tid. I stället för att skrapa lite tapeter var vi tvungna att bred spackla, och i stället för att vara lägga på klickgolv fick vi flyt spackla... Det är en gammal lägenhet som inte var gjord med de bästa materialen. 

Jag har hunnit bryta ihop en gång redan. Jag hade hoppats att Andreas och jag kunde flytta in ganska omgående, men det har inte blivit så. Vi har fått flytta in i Célines rum och hon har flyttat in i köket med mamma. Det var också lite därför jag blev ledsen, för att min familj redan ställt upp så mycket för oss och nu får de ha oss på halsen ännu längre... Andreas har jobbat varje dag och igår blev han sjuk, inte undra på..  Men både mamma och Céline har bedyrat att de älskar att ha oss där, och jag måste säga att jag älskar det också. Familjen betyder allt i såna här lägen. Vi har jättekul ihop och skrattar varje dag. Och jag har fått träffa assistenterna varje dag och kunnat göra mitt jobb bättre. Och kunnat vara med Elisabeth varje dag...

Vi har inte röjt det sista i garaget än ute i stugan, och vi har en del kvar att renovera i lägenheten innan vi kan flytta in. Samtidigt är det sommar. Ska vi bestämma oss för att leva lite under tiden också, eller vad tycker ni?? Kan man göra det trots att man har tusen, alla viktiga, saker på gång?