Detta var hösten 2010. Under 2008 hade jag haft ett mardrömsjobb hos en frisör som måste ha nån typ av personlighetsstörning. Jag var inte den enda vars liv hon hade påverkat till den grad att man blev deprimerad o traumatiserad. Efter det bestämde jag mig för att lämna frisörbranchen. Jag insåg att jag ville jobba med service av nåt slag. Jag hamnade till slut på Subway där jag stortrivdes. Älskade att skapa, hitta nya sätt att jobba snabbt och effektivt och samtidigt ha en väldigt nära kontakt med kunderna och få dem att känna sig omhändertagna. Det är min stora drivkraft när jag arbetar. Men det var slitigt förstås. Mycket stående på hårt golv, en del väldigt monotona moment som skapade problem i kroppen. Men det var ekonomiska bekymmer i företaget som gjorde att de sa upp en del folk. Så motvilligt fick jag lämna Subway. Detta var mars 2010. 

Efter en vår o sommar med små tillfälliga jobb var jag trött på allt. Då ringde min vän mig och sa att hon blivit erbjuden ett jobb som hon inte kunde ta och undrade om jag var intresserad. Personlig assistent??? Nja.... Inte så förtjust i den idén.. 

Jag gick tidigare på en intervju hos en riktigt bitter dam som frågade mig vad jag trodde jobbet skulle bestå av. Jag svarade: Jag kommer att hjälpa dig med det du behöver hjälp med. Det var inte populärt hos henne kan jag säga. Hon röt till och sa att ordet hjälpa var absolut förbjudet! Du ska göra precis det jag ber dig om och du ska aldrig fråga varför! Är det förstått?!! Tja, jag lämnade faktiskt den intervjun och tänkte att assistansjobb inte är för mig.

Men den här damen är jättetrevlig, du borde ringa henne, uppmuntrade min vän mig. Okej, jag ringer väl, tänkte jag....

Ja, och nu, snart fem år senare är vi fortfarande tillsammans, trots uppehåll under hennes långa utlandsresor till Indien, och ett två år långt uppehåll efter Elisabeths födelse och sjukdom, så sökte jag mig alltid tillbaka till henne. Hon är den mest positiva människa jag träffat i hennes situation. Vi kan prata i timmar, då hon berättar sina spännande upplevelser, som jag själv kan relatera till. Känslan att bli mamma till ett annorlunda barn, att stå upp för att det får den bästa sjukvården, vikten av att hjälpa sina medmänniskor. Ja här är ordet hjälpa en dygd och inte ett sätt att nedvärdera någon. 

Jag älskar mitt jobb. Älskar att pyssla om henne och göra fint hos henne. Älskar att se hennes ansikte lysa upp, att hon tycker om att jag är förtänksam och alltid ligger steget före. Ett annorlunda assistansjobb. Ett där hon litar på att jag vet hur hon vill att saker blir gjorda och ger mig friheten att hitta på egna lösningar. Vi har blivit så samstämda. Jag vet precis hennes rutiner och vi bara kör på. Hon bryr sig verkligen om mig också. Kan man önska sig ett bättre jobb?

Blommor från hennes trädgård: