Igår kväll så insåg jag plötsligt att jag lägger mig utan att ägna en tanke åt min dotter, Det var så sorgligt. Kärleken man har till sitt barn växer i samband med att man kommunicerar, delar nya uplevelser med varandra. Jag har ett väldigt speciellt förhållningssätt till Elisabeth. Snarare ett väldigt begränsat sådant. Jag måste vara den där som håller i alla trådarna. Som gör att jag har väldigt svårt att vara i nuet med henne. För det nuet är väldigt tyst. Det här vet jag ju redan. Men det slår mig ibland, när jag har lyckats förtränga det och inbillat mig att det är normalt att lägga sig utan att ha nattat sitt eget barn och läst saga och pratat en massa med varandra.