Att inte orka förstå
Det går inte att greppa att det här var den tid vi fick med Elisabeth. Det enda som håller mig uppe är hoppet om paradiset. När jag inte tänker på paradiset gör sorgen mig lös i magen. Det är det mest onaturliga jag varit med om.
Döden. Vad den gjort och gör med Elisabeth. Imorgon är det begravning. Det är inte hon längre. Hennes kropp förmultnar. Och det gör mig så arg.
Som ett kär vän skrev till mig, att vi inte är skapta att förstå ofullkomlighet. Vi kan inte förstå döden, för vi var aldrig menade att dö. Den tanken hjälper mig att inte försöka. Hjälper mig att våga släppa denna smärta.
"Letting go of this pain is not about forgetting our past, it's about remembering our future."
Snart gryr Elisabeths morgondag i horisonten. Då dröjer det inte länge innan hon åter är hos er. <3