Jag har observerat hur vi alla sörjer olika och att det finns fullt naturliga förklaringar till det. Jag har märkt att jag själv reagerat väldigt annorlunda jämfört med de som varit hennes assistenter. Vissa av dem har ju verkligen blivit som hennes extramödrar. För dem i synnerhet är sorgen helt outhärdlig. Och jag har funderat på varför jag inte har reagerat så. Jag som är hennes egen mamma. Men jag har kommit att förstå varför.

För mig dog Elisabeth för fyra år sedan. 

Min värld stannade då. Mina drömmar krossades och min tro sattes på prov på ett sätt som chockerade mig. Jag födde ett plågat barn. Hon var så sjuk. Och gammal. Det var det plågsammaste jag varit med om, att mata min bebis med spruta. Det var sååå onaturligt. Jag fattade ingenting och fann ingen mening med något under en lång tid. Förstod inte meningen med hennes liv.

Nu räcker det. Jag orkar inte sörja henne mer än jag måste. Jag kan inte sörja förlusten av det liv hon hade. Även om vi presenterade hennes bästa stunder i livet under begravningen så var de stunderna endast en bråkdel av hennes tillvaro. Tyvärr så var hennes liv mer en kamp än ett värdigt liv. Men det skulle ingen på begravningen orkat bära. Det räcker att vi fick bära det.

Det räcker nu. Jag kan äntligen andas. Jag känner mig ung igen. Mitt hår har grånat så mycket på dessa fyra år. Jag kände det som att det som fanns kvar av min ungdom rycktes ifrån mig. Men nu inser jag hur mycket stressen och sorgen påverkade. Jag börjar få tillbaka lusten. Jag vill leva, jag vill vara glad och skratta högt. Jag älskar min nyvunna frihet. Säg vad ni vill (Jag vet att ni inte dömer mig, men ändå), men ingen ska behöva leva det livet en enda dag längre än nödvändigt.

Min lilla älskling bor på den tryggaste platsen i hela universum. I Jehovas fullkomliga minne. Och vår framtid tillsammans är tryggad. Jehova skapade inte min hjärna med förmågan att förstå döden. Så jag vill inte ägna en minut mer att försöka förstå vad som gjorde att hon dog, hur tomt det känns att något som växte inuti mig inte finns längre, att se hennes foton och inse att hon inte längre finns i våra liv. Jag behöver inte försöka förstå något utav det. Jehova lägger inte den bördan på mig, så varför skulle jag lägga den på mig själv? Han har skrivit i sitt ord att i framtiden ska det som orsakat oss smärta inte mer komma upp i våra hjärtan. Så alla de frågetecken jag har idag om hur hon kände sig när jag inte räckte till kommer inte att vara viktigt då, för Jehova kommer att ha läkt alla mina sår. Vad spelar det då för roll? Ingenting. 

Jag har sååå mycket jag ser fram emot att göra. Jag har en underbar tro och en underbar andlig familj och det mest meningsfulla arbete som finns, nämligen att vara Jehovas tjänare och göra det verk han gett oss att tala om Hans namn och fantastiska uppsåt med jorden. Att han ska torka varje tår från våra ögon och att han ska få krigen att upphöra, göra jorden till ett paradis och ge oss tillbaka våra döda. Jehova har lyft bördan från mina axlar och jag är så tacksam att han hjälpte mig igenom detta eldprov och lärde mig livets verkliga värde. Vad detta har hjälpt mig att inse behovet av räddning från döden.

Tack Jehova!