Sorgen börjar ta sig ilskna uttryck. Blir arg när jag ser bilder på hennes sista tid i livet. Arg att jag inte såg. Arg på min naivitet. Arg att jag pressade henne. Arg när jag ser vad hon kunde göra i september, månaden innan lunginflammationen. Arg på vad den tog ifrån min dotter. Hon var stark innan dess. Att överleva det hon gick igenom i oktober är helt makalöst. Ändå tog jag det för givet. Hoppet är det sista som lämnar en. Hon blev sjukare och sjukare. Men vi tänkte att det bara var en period som skulle gå över. Vi väntade och väntade på att hon skulle bli bättre. Till slut bestämde vi oss för att undvika sjukhuset så långt vi kunde. Och att hon skulle få uppleva saker. Även om hon sov. Ville hon bara få va? Jag vet inte. Man fattar beslut i stunden. Hela tiden. Man förlorar perspektivet när man tittar i efterhand, konstigt nog.